Kategori: EVA DRUGGE

Hur gör man för att hitta en bra relation?

Hur gör man för att få till ett bra förhållande? Det är det nog många som har frågat sig i alla tider. Men väljer man alltid partner för kärlekens skull? Nix pix, det tror inte jag. Och hur kan jag komma med ett sådant idiotiskt påstående? Jo, jag har egen erfarenhet. Därför vet jag att i ett fall så valdes inte partnern tack vare kärlek, utan pga rädsla att bli ensam i livet då ingen prins på vit häst hade kommit innan trettiostrecket. Därför fick jag välja en ryttare av betydligt lägre rang och tänkte inte på då att jag gjorde mig själv till piga i stället för prinsessa. Jag har även haft personer i min omgivning som valt partner av samma anledning och som i slutänden gått åt skogen självklart.

Rädslan att vara ensam resten av livet är stor. Vi är flockdjur och ska leva i familjer, det är vårt nedärvda beteende att ha en tillhörighet. Och om vi då inte kan få kärlek och känna hjärtat skutta, så får vi själva hoppa för att försöka hålla liv i en relation med en partner som egentligen också skulle ha valt någon annan. Jag tror att båda två går där och vet detta, men att man låter tiden gå och rätt som det är så har man bildat familj. Jag tror att den som väljer någon pga rädsla att bli ensam vet där långt inne att det är fel, men att man väljer att inte lyssna på sig själv utan kliver in i relationen med hull och hår och hoppas att det ska bli bra ändå. Och är det någon som säger något om det väljer man att inte lyssna och tittar åt ett annat håll. Vår omgivning och våra vänner ser mer än vad vi tror, men någonstans vet vi det också men väljer att inte varken fråga eller lyssna på dem. Man vill inte ta upp det med någon vän för rädslan att få höra sanningen. Vi vill ju inte ge förtroenden till dem som vi kan riskera att höra sanningen ifrån. Därför håller vi tyst och spelar upp en glad fasad utåt att vi är lyckliga i den relationen vi har. Men din vän kanske inte heller vill säga sanningen utan håller också masken och önskar dig lycka till, trots aningar om att allt inte är som det ska. Vi vill ju inte stöta oss med våra vänner, och om det nu är jag som vän som har fel så ska ju inte jag förstöra en relation som kanske är bättre än vad jag tror att den är. Sen går vi båda där på var sitt håll och håller masken för att inte stöta sig och pratar med någon annan om sina misstankar för att vi inte vill såra.

Men frågan är då, ska man alltid säga sanningen? Jag tror inte det. Jag tror att det bästa är att få upptäcka själv vilka val man gjort fel, det är det bästa sättet att lära sig på. Jag som vän ska inte döma om vad som är rätt för någon annan. Om det inte handlar om våld förstås.

Men om vi går tillbaka till valet av partner. Det är ju inte alla som väljer ”fel” för att klockan tickar. En del väljer en typ av person gång på gång och som alltid slutar på samma sätt. Det är något som triggas igång och vi tänder till på en speciell typ av person. Hur kommer det sig? Vad är det i den här personen som gör att jag går igång när jag ändå någonstans vet att det blir samma sak igen. Det är just detta vi behöver titta på. Vi behöver titta på vad det är som triggas och framför allt, VAD ÄR DET VI VILL HA i vår relation. Sätt dig ner och tänk, skriv med papper och penna egenskaper du vill att din partner ska ha. Kanske gemensamma intressen, kanske positiv, social, empatisk eller vad som helst som får dig att tycka att någon är snäll och trevlig. Om du tänker nu att snäll är mesig kanske du ska fråga dig varför du inte tycker du är värd någon som är snäll mot dig. Snäll är ett misshandlat ord som fått en helt annan innebörd än vad det egentligen betyder. Snäll, det tycker jag man ska vara mot alla. Jag är stolt över att vara snäll och jag tror också att de flesta människor vi möter är rätt så snälla.

Hur som helst, när du skrivit ner alla egenskaper du vill att din partner ska ha så tänker du dig in i att ha en sådan relation och hur det känns för dig. Är det kanske något du bör förändra hos dig själv för att kunna träffa en sådan person?

Fundera lite, hur var det när du var liten? Vad hade du för relation till dina föräldrar eller de du växte upp med? Kanske har du fått med dig ett beteende som egentligen inte är ditt utan något du ärvt av din mamma eller pappa. Du kanske ska rannsaka dig själv och fråga dig om du vill ha vissa egenskaper eller om du ska ändra en del saker. Jag vet en som alltid i sin uppväxt fick höra sin mamma säga att karlar var bara sådana där som drog upp gylfen och drog därifrån. Och nu går hon själv och säger samma sak, men skillnaden är att det är hon

Det finns en teori som bygger på det här beteendet som kallas anknytningsteori. Det handlar om vilken anknytning vi som små spädbarn har till våra föräldrar. Är den trygg, eller är den otrygg och ambivalent, eller otrygg och undvikande som de kallas? Det här kan man studera och ta reda på vilken anknytningstyp man själv är och därmed också kanske förstå sig själv lite bättre när det kommer till saker som att som vuxen välja partner.

Ett barn som är otrygg ambivalent har utvecklat en strategi för att få bästa möjliga uppmärksamhet genom att vara gnällig, ängslig, rädd att bli övergiven. Det här visar sig i vuxen ålder följa med och personen blir som partner väldigt klängig, livrädd att bli lämnad, känslostyrd och kan också visa svartsjuka.

Ett barn som växer upp som otrygg undvikande har i stället strategin att klara sig själv. Kan själv är ledordet och blir också uppmuntrade att göra saker själv. Ett sådant här barn får stora krav på sig själv och blir självständig, och kanske inte nöjer sig med mindre betyg än mvg i skolan. Det följer med i vuxen ålder och de har svårt att be om hjälp, har distans och har svårt att släppa in någon nära inpå sig. De kan starta relationer men kan avsluta dem när det börjar komma för nära.

Hur har du det i din relation?

Anhörigstöd

Nu var det rätt länge sedan jag skrev här. Ibland tar inspirationen slut men nu verkar det som den har kommit tillbaka. Många saker som i vardagen känns som att dom bara rullar på är mer viktiga än man tror. Saker man gör i det lilla utan att tänka på det. Jag jobbar utöver min egen verksamhet som personlig assistent. Där får man förmånen att delta i en annan persons liv. Jag får ett stort förtroende som människa som jag är mycket tacksam över. Jag blir involverad i deras vanor och ibland jämför jag dem med mina. Men min uppgift där är inte att pådyvla dem mitt sätt. Jag är deras armar och ben och ska göra det på deras sätt. Självklart kan jag diskutera saken, men det känns ofta onödigt eftersom jag inte är där för att värdera deras sätt att göra.

Sista tiden har jag funderat mycket på det där med assistans. En person kan när som helst drabbas av en olycka eller en sjukdom. Det blir en stor livsomställning när man inte kan klara sig själv. En chock, en frustration, en ilska och sorg. En anhörig som kanske också måste ha tröst i eländet. Hur känns det för de anhöriga till den som assisteras i hemmet? Vad tycker dom om att ha främmande människor som rotar runt i deras hem och får reda på mycket privata saker. Som anhörig är du tvungen att dela ditt liv med någon/några du inte valt själv. Dessutom har du inte valt att hamna i den situationen att din partner eller ditt barn blivit sjuk eller handikappad. Det kan finnas en stor frustration också för den som vårdas då mycket skuld kan ligga i att man utsätter sin partner för detta. Det kan också finnas en stor skuld hos den anhöriga som undrar hur hen kan tänka på sig själv när dom själva är friska. Det finns en lag som säger att de anhöriga ska ha stöd. Den lagen kom 2009 och har inte fungerat tillfredsställande. Lagen har inte ändrats sedan dess, men nu har politikerna satt riktlinjer till försäkringskassan att bli hårdare i sina bedömningar. Vi ser ibland på TV hur besluten drabbar personer som inte får rätt till stöd över huvud taget.

Enligt mitt tycke ska inte en enskild tjänsteman eller en försäkringsläkare vara dom som beslutar om assistans. Det borde vara utifrån den situationen personen är, och det har dom faktiskt ibland inte en aning om som det verkar i vissa fall där man plötsligt drar in assistansen från 24 timmar per dygn till inte alls. Det är ca 1,3 miljoner personer som är anhöriga till de som vårdas i hemmet. Om alla dessa struntade i att hjälpa sin sjuka eller handikappade närstående skulle hela sjukvården braka ihop. Regeringen vet det, men som vanligt är det kortsiktigt man ser på det som kostar. De anhöriga behöver stöttning, samtal och uppbackning för att orka med situationen. Om inte är det rätt vanligt att dom också blir sjukskrivna pga utbrändhet. Det är jättevanligt att en anhörig jobbar 40 timmar i veckan på sitt vanliga jobb. Sen när dom kommer hem är dom tvingade för att det ska fungera att jobba med sin sjuka eller handikappade närstående. Kanske inte få sova ordentligt på nätterna för att sen åka till jobbet igen dagen därpå. Såhär fortsätter deras liv och väldigt ofta slutar det i katastrof då den anhöriga inte orkar längre utan själv blir sjukskriven. Oftast är det också en självklarhet att man som anhörig tar hand om den som blir sjuk eller handikappad. Det är ofta så att man inte ens tänker på att det skulle finnas något alternativ. Min pappa vårdade mamma hemma när hon blev dement. I två år gjorde han det utan att klaga. Ingen på kommunen eller försäkringskassan upplyste honom om att det fanns hjälp att få. Inte förrän jag ringde kommunen där det visade sig att det fanns hjälp både med avlastning och demensboende. Det är inte ofta man upplyser om sådant eftersom det kostar pengar. Och jag känner mer och mer att jag kommer att ge mig själv uppgiften att sprida information om människors rättigheter när det gäller stöd till anhöriga. Alla ska veta att det finns och vi måste sätta mer press på politikerna.

Eva

Motiverande samtal

När det handlar om motivation tänker jag att det är så olika på olika människor vad det är vi blir motiverade av. Många gånger tänker man att man borde, men tar sig inte för av flera olika anledningar. Man kanske skyller på tid, ork, ja allt man kan tänka sig för att ta tag i det man egentligen önskar.

Varför är det då så svårt att hitta motivation när det är så att vi faktiskt mår dåligt över att man inte tar sig för med det man önskar? Varför letar vi anledningar till att vi inte hinner eller orkar när vi vet att vi skulle må bra av att göra det vi egentligen vill?

En stor anledning är att det faktiskt ligger en vinst i att skjuta upp saker. Ja det låter kanske konstigt, men när vi skjuter upp får vi en sorts tillfällig lättnad och vi tänker att vi slapp den här gången. Det var någon som sade att människan är i grunden lat. Vi letar alltid efter det som är enklast. Och i det här läget är det enklare att låta bli och skjuta upp än att ta tag i det vi egentligen vill. Det kräver mer att ta itu med det än att låta bli och göra som jag alltid gjort.

Vad kan då få oss att ändra våra tankar och vanor till att äntligen komma till skott? Det finns inom KBT en metod som heter Motiverande samtal och förkortas MI. Det handlar om att hitta just Din motivation, hur Du kan göra för att komma igång. Metoden används inom alla områden. Som till exempel missbruk, viktnedgång, viljan att byta jobb. Göra någon förändring som gör att du mår bättre.

Vad är det du vill förändra?

Eva Drugge

http://kbtmottagning.blogspot.se/

 

Ge andra utrymme

Jag har funderat på en sak. När man är några stycken som samtalar händer det rätt ofta att någon tar över samtalet hela tiden och även utger sig för att prata för andra som även är närvarande. Det kan vara att en person ska börja berätta något, så vips tar personen över och tycker förmodligen att den är så mycket bättre på att berätta. Den första som började berättelsen tystnar då och låter av gammal vana den andra ta över. Det kan till exempel vara par som levt ihop länge där beteendet har blivit till ett mönster. Jag har ofta försökt att ge den första personen uppmärksamheten genom att fortsätta titta på den i stället med önskan om att den som tar över ska uppmärksamma det. Ibland funkar det och ibland inte.

Jag kan tycka att det är rent av oförskämt att bara köra över människor på det viset. Visst kan det hända ibland att man lägger sig i berättelser, men när det blir ett mönster som återkommer varje gång då är det inte kul. Och nu när jag sitter här och skriver kommer jag att tänka på att min mamma var den som tystnade. Hon var så van att stiga åt sidan och inte märkas. Det var inte så mycket man tänkte på som barn. Men nu då jag har haft tid att reflektera över mitt liv känner jag igen beteenden från massor av olika håll i vardagen.

En annan sak jag tänker på ibland är när någon avbryter en kommunikation genom att börja prata om något helt annat. Den visar tydligt att det som sägs är totalt ointressant och inte värt att lyssna på. Det är inte konstigt att många människor inte känner sig sedda när de aldrig får ta plats. Aldrig får sin röst hörd utan avbryts eller fortsätts av andra.

Det som händer om man lyfter fram de tysta är förmodligen att vi lär oss massor med saker. De tysta har tid att reflektera, medan babblaren mest är intresserad av att höra sin egen röst.

Så låt alla komma fram och göra sin röst hörd.

http://kbtmottagning.blogspot.se/

Ilska

En sak som förundrat mig sedan jag var liten, är hur rädd man kan vara och bli för någon som är riktigt arg. Det liksom knyter sig i magen, man känner en obehagskänsla i magen, spärrar upp ögonen och hukar sig nästan, som om man väntar på en smäll. Speciellt när vi är små, ter sig en ilsken människa som ett monster. Vad är det i oss som gör att vi reagerar så på att någon blir arg? Så vad har vi ilskan till och vad gör den för nytta? Vi har den alla med oss från födseln.

Den lilla bebisen visar sin ilska när blöjan är blöt, eller när den är hungrig. För länge länge sedan då vi bodde i grottor, visade man ilska när någon i gruppen gjorde något som kunde innebära fara för dem. Helt enkelt för att hålla ordning eller närmare bestämt för att få till en förändring.

Ilskan har vi även för att försvara oss. När vi tar in något som vi tolkar som ett övertramp eller en kränkning mot oss som personer, vaknar ilskan och vi förbereder oss för strid.

Ibland kan det vara så att ilskan är det första vi hinner uppfatta då något händer. Vi hamnar i affekt och handlar därefter. Men ibland hinner vi tolka situationen och kanske inse att det inte var någon fara.

En del människor har närmare till ilska än andra. Det kan också vara ett sätt att skyla att man är rädd. Titta på grupper av människor som använder våld och ilska för att det blivit ett sätt att bli av med sin frustration. Ilskan gör också att vi blir extra starka på grund av adrenalin och kortisol som gör att hjärtat slår snabbare. Och att vara starkare är ju en trevlig känsla. Speciellt om vi mår dåligt. Och har man fått visa sin ilska och styrka mår vi bättre för ett kort tag, vi får en kick.

Vi har alla olika kort stubin som man brukar säga. Och om något retat oss tillräckligt länge och vi måste sätta ner foten, känns det rätt skönt att få sätta en gräns och stå upp för oss själva. Det är också ett sätt att öva på sin självkänsla att inte tillåta hur många övertramp som helst.

Hur har du det med din ilska? Vågar du bli arg? Eller är det läskigt med konflikter och vad konsekvenserna blir om du blir arg? Känner du dig elak efteråt om du vanligtvis inte visar ilska och så plötsligt river du i när det gått för långt? Är det så att du ber om ursäkt för att du blivit arg trots att du upplevt dig kränkt? Då kanske du behöver öva på att sätta gränser. Och du kan ju faktiskt säga ifrån utan att visa ilska.

Välkommen på ett första kostnadsfritt samtal.

Eva Drugge

http://kbtmottagning.blogspot.se/